& TELEFONEN ÄR DÖD pt. 2

Ensam hemma den här helgen. J hade en flygning till barriärrevet med ett gäng killar, de åkte i fredags morse. Har inte hört ett ord sedan dess, bortsett från ett sms skickat från hans vän att de kommit fram och att flygningen gått bra.

Inte för att det i vanliga fall är en big deal om vi inte hörs varje dag. Det handlar inte ens om vad han har för sig däruppe. Det handlar om hans jävla egoism; att han inte ens har en tanke på att höra av sig.

Så i förmiddags ringde jag honom för att kolla läget men fick inget svar. Fortsatte ringa då och då tills hans batteri dog.

Fan.

Jag får flashbacks och ångest från den där tiden, och det känns så jävla hopplöst för jag trodde ju faktiskt att han hade lärt sig. Tänker på hur det kommer gå i London, när han kommer vara på långflygningar ständigt, och på att jag inte vill falla tillbaka i ångest och sjukdom.

Och mina vänner härnere har fått ett sundhetsryck och pratade matkontroll, dieter och träning igår, och jag satt och ville mest av allt hålla för öronen. Men de vet ju inte om monstret i mitt huvud som sovit ett tag, men som närhelst kan vakna och växa sig stort igen om det blir triggat med onda tankar.