EN LJUMMEN SOMMARKVÄLL I BIRKASTAN.

Tiden går fortare än man tror. Insåg nyss att det är nästan exakt ett decennium sedan jag tog mitt första stapplande steg in i vuxenvärlden, i.e. hade min första fylla. Vi var tre bästa kompisar som satt tillsammans på en en bänk i Karlbergsparken en sommarkväll någon gång i mitten av juli. Jag skulle snart fylla femton. Ena kompisen, D, hade varit på språkresa i Hastings tidigare samma sommar och hade då haft sitt första fylleslag. För mig och kompis 2, A, var det här första gången. D:s något äldre pojkvän hade försett oss med ett sexpack 3,5:or som D nu halade upp ur sin svarta Eastpack-ryggsäck. Ljummen Pripps Blå; två burkar var.

Jag minns hur vi alla såg på varann i förtroende, som att vi var på väg att passera en viktig tonårsrit som inte gick att göra ogjord. Vi hade alla känt varandra sedan barnsben, men det var annorlunda nu.

Vilken känsla. Minns hur vi skrattade och kramades. Sprang över gräset som var daggvått och ramlade ihop i en hög. Minns att jag tyckte att det var otroligt lustigt att jag blev så kissnödig hela tiden.

Någon dryg timme senare, när ölen var urdrucken, kom D:s pojkvän och hans polare och gjorde oss sällskap. Vi satte oss nere vid Karlbergskanalen och drack billigt rödvin som de tagit med sig. Grabbarna tyckte vi var sjukt underhållande, och jag tänkte att nu, nu är jag inte längre ett barn. This is it, nu börjar jag leva, med allt vad det innebär.

Ytterligare ett par timmar senare satt jag på St. Eriksplans perrong och höll D:s hår medan hon kaskadkräktes över stenplattorna. Men det spelade liksom ingen roll, det var värt det. Vi var inga barn längre.

Om några dagar fyller jag 25. Ett decennium av tonårsångest, lycka, depressioner, pirr i magen, ätstörningar, plugg, olycklig kärlek, resor, långdistansförhållanden, diverse jobb, hemmafester, utgångar, sex, festivaler, karriär… Mycket har hänt. På något sätt känns det lite sorgligt att jag aldrig kommer få uppleva den där oskuldsfullheten igen. Känslan av att ha allt framför sig. Samtidigt är jag oändligt tacksam att jag slipper vissa element igen. Att allt ordnade sig och trots allt blev okej tillslut.