PERSPEKTIV.

För fem år sedan…

Tog jag studenten och hade storslagna planer inför framtiden. Jag och A hade varit tillsammans i princip hela gymnasiet och förhållandet var åt helvete. Vi levde helt separata liv, och jag hade haft en secret crush på L i evigheter, en kille från skolan som jag spenderat många utekvällar, studentskivor och efterfester med. Vi brukade alltid stanna uppe längst, ha deep talks och lyssna på musik (satan vad många låtar som än i dag påminner mig om den snubben). Ett par gånger ledde det till lite klumpiga fyllehångel och skedsovande, men mer än så blev det aldrig, främst p.g.a. min rädsla att släppa taget och gå vidare.

Efter studenten drog han till Sydney (ah, the irony), och jag & A försökte lappa ihop vårt slentrianmässiga förhållande med en charter till Spanien. Gick sådär. Men vi drog trots allt ut på eländet och höll ihop i ytterligare ett år innan jag slutligen tog steget och gick vidare. Ensam.

För tre år sedan (drygt)…

Flydde jag till Australien för första gången, efter ett misslyckat, kortvarigt  förhållande med en annan kille, P. Var sårad, väldigt ensam och levde singelliv. Det visade sig snabbt vara enklare att finna trygghet hos killar än att skaffa sig ett gäng nya vänninor, vilket yttrade sig i lösaktiga rebounds och alldeles för många utekvällar på raken. Delade lägenhet med fem killar och en tjej, jobbade som bartender och var allmänt patetisk.

Det dröjde dock inte länge innan jag träffade J, Mannen i mitt liv, och med ens upphörde mitt osunda leverne över en natt. Bara sådär.

För ett år sedan…

Sa jag upp både jobb och lägenhet i Stockholm. Jag hade just genomlidit 8 månaders helvete med ett långdistansförhållande och ätstörningar, och var äntligen påväg att flytta tillbaka till Australien igen, möjligtvis för gott. Skulle påbörja universitetsstudier och skulle äntligen få bo ihop och dela min vardag med J igen. Det ljusnade.

För tre månader sedan…

Var jag i Sverige och hälsade på. Insåg vad jag redan visste – att jag faktiskt hör hemma mer i Australien än Sverige nu. Detta var också då jag tog tillfället i akt att droppa bomben för min mamma angående min matångest.

Igår…

Var jag på en långdragen föreläsning om marknadsreglering och neo-liberalism. Sedan gick jag hem och lagade middag och halvglodde/halvsov framför australiensiska Big Brother i soffan med J, under ett slitet duntäcke. Vardag med guldkant kallar jag det.

Imorgon…

Ska jag till doktorn och kolla upp min hälsa. Sen får jag finbesök från Sverige som ska stanna en vecka, så det blir nog en del internskämt och skvallriga updateringar om gemensamma vänner & bekanta. Troligtvis över en middag på Thai-krogen nere på hörnet imorn kväll.

Om ett år…

Har jag gått två tredjedelar av min utbildning. Och så börjar jag nog hoppas lite smått allvarligt på en förlovning, men sånt kan man ju inte riktigt säga högt här hemma. Tur att hans svenska suger.

 

Den här utmaningen tog jag by the way helt sonika åt mig av från Rödluvan.