DET BLIR BÄTTRE SNART. ELLER?

Vet egentligen inte exakt när allt började. Förra hösten? När jag tänker tillbaka så vet jag ju att det här är något som har pågått i åratal, jag har bara inte riktigt kunnat sätta ord på eller kategorisera mina snedvridna tankar. 

I sjuan visste vi precis hur mycket alla tjejer i klassen vägde, och jag började leva på knäckebröd och vatten under skolluncherna. Tappade 12 kg inom loppet av ett halvår. Vändningen kom hemma vid köksbordet en luciamorgon. Mamma hade gjort i ordning frukostsmörgåsar – polarkakor med smör och ost – och jag kunde inte ta en endaste tugga. That’s it. Mommy hade fått nog. 

När jag tänker på det nu, mer än ett decennium i efterhand, känner jag mig grymt frustrerad och arg. Vad fan höll vi på med egentligen? Så himla onödigt. Kan inte låta bli att undra om saker hade varit annorlunda idag ifall allt det där aldrig hade ägt rum? Efter den tidiga högstadiefasen tycker jag mig minnas att jag mådde hyfsat bra matmässigt under ett flertal år. Det blev nästan en motsatt effekt; jag gjorde ständigt en poäng av att visa att jag minsann åt precis vad jag ville, när jag ville. “Fan vad brudigt att hålla på och räkna kalorier”, tänkte (och sa) jag då. Tänk om jag kunnat ana att jag några år senare skulle föra detaljerad matdagbok över varenda äten samt bortbränd kalori. Det mänskliga psyket är inte logiskt.

Att lära sig av tidigare misstag tycks inte vara något jag behärskar, i alla fall inte när det gäller min egna hälsa. Vet inte varför ätstörningen kom tillbaka så plötsligt och kraftigt. Kanske var det för att jag var kände mig jävligt ensam, med en kärlek på andra sidan jorden och vänner och familj som inte riktigt kunde förstå hur det kändes. Kanske hade jag alldeles för mycket ensamtid att fördriva efter jobbet om kvällarna, som jag valde att lägga på hård träning och strikta restriktioner. Behövde något att fokusera på, något plågsamt som gjorde att saknaden gjorde mindre ont.

I början var reaktionerna enbart positiva. Fick komplimanger från alla möjliga håll (jävligt tragiskt att det inte ringer varningsklockor i folks huvuden när en normalviktig person droppar 8 kg inom loppet av 2 månader). Men ja, allt kändes fint. Jag tränade stenhårt på gymmet och åt i genomsnitt 800 kcal om dagen. Mitt huvud kändes klart, jag kände att jag hade kontroll över i alla fall något i mitt liv, och att ständigt gå omkring med en molande hungerkänsla  kändes på något skevt sätt tillfredsställande.

Den är svårt att förklara, den första tiden i en period av självsvält. Det är lite som en smekmånad. Man får snabba resultat och peppning från ens omgivning. Det där vänder rätt snabbt dock. I mitt fall dröjde det inte mer än ett par månader, runt årsskiftet nångång.

Det var då en ny bekantskap introducerade sig i mitt liv. Bulimin. Visst är det märkligt hur man i kan bli så vriden i huvudet att man börjar leva på ett sätt man alltid hånat och föraktat. 

Men mer om det någon annan gång.