DEPPBLOGGEN DEL 1.

Himlen är mulen och regnet öser ner.

Idag lämnade jag J på Arlanda och nu blir det 7 långa jävla månader ifrån varandra. De gånga 12 dagarna har varit underbara och det gör himla ont i hjärtat just nu.

Karriär-prioritering lät bra i teorin, men nu börjar jag undra om London var ett så jäkla smart drag trots allt.

FINT.

Är så glad att vara tillbaka. Blev varm i magen redan på Arlanda när storebror kom och mötte och jag kramade hårt, hårt och ville inte släppa taget.

Insåg igår att jag bara tillbringat en enda sommar i Sverige sedan 2004 (läs det här), och inser att det är så mycket jag glömt. Bara en sådan sak som ljuset. Känner mig helt disorienterad; vaknar vid 04.30-tiden och tror att jag tagit sovmorgon eftersom solen redan står högt på himlen. Det är fint.

Annars överäter jag svenska jordgubbar och färskpotatis och känner mig som Evert Taube i sitt esse, typ. Nu ska jag sätta mig på balkongen och lösa korsord & dricka rabarbersaft.

(PS. Fan, tänk om man skulle ta och flytta hit igen ändå?)

SISTA VECKAN.

HEJDÅ QUEENSLAND, HEJ STOCKHOLM.

Nu drar jag. På återseende om ett par dagar!

BE ALRIGHT.

En stor dag idag mina vänner.

Skrev min sista tenta igår kväll och kan inte beskriva hur helvetiskt skönt det känns. Det har utan tvekan varit den tuffaste tentaperioden jag upplevt (av ganska förståeliga skäl), och jag kan inte fatta att jag fortfarande är alive and kickin’. Men det är jag!

Detta ska jag fira ikväll med avskedsmiddag och utgång med fina vänner för första gången på över en månad. Doktorn tog av bandagen i torsdags och jag  har nu på mig jeans för första gången sen operationen. (Mjukisar och leggings i all ära, men det känns lite segt i längden.)

Om mindre än två dygn sitter jag på ett plan. Om mindre än en vecka får jag äntligen träffa J igen.

Nu ska jag dricka vin, bli full och lyssna på fin musik!

INTE PEPP. ALLS.

Jag är så less på att aldrig bli frisk. Att vakna varje dag och känna sig som en 80-åring och knappt kunna gå för att hela kroppen värker. Har varit på sjukhuset idag igen och suttit i väntrum och tagit prover. Pallar inte ens prata om det; vet bara att jag aldrig kommer ta hälsan för givet igen…  

Och mitt i allt skriver jag sluttentor (= ett skämt eftersom jag knappt kunnat plugga nåt) och räknar ner dagarna tills dess jag får sätta mig på ett plan och komma hem till mamma (= 9).

Den här låten är fin iaf. Det var en aussievän härnere som tipsade mig om The Tallest Man on Earth. Och eftersom han brukar gilla vad jag gillar så jag lyssnade och var helt såld. Han (The Tallest Man on Earth alltså, inte min vän Andy) har säkert varit *the shit* i Sverige rätt länge kan jag tänka mig, men det tar ju som bekant ett tag innan populärkultur når oss här nere i isolationen.

SYMBOLIK, TACK.

Sover himlarns bra av alla mina värktabletter.

Inatt drömde jag att jag fick ihop det med en vaktmästare på mitt gamla jobb. (OBS;  ej en gammal gubbe. Men ändock - random.) Sedan kom det en haj och käkade upp hans ena ben.

Någon som är bra på  det här med drömtydning?

NÄE. DET BLIR INTE ROLIGARE ÄN SÅ HÄR JUST NU.

Jag har legat i horisontellt läge sedan i tisdags morse. Det är tråkigt. Har stygn på tre ställen på magen som värker konstant, och dagarna tillbringas framför skräp-tv med tidningar och diverse piller. Har börjat inse på allvar det här med folk som säger att ’så länge man är frisk ska man vara tacksam’. Så sant, så sant.

Har med andra ord inte så mycket att säga. Mår okej ibland, men allt som oftast känner jag mig ensam och ynklig och snyftar i telefonen med J, familjen eller gullovänner på andra sidan jorden. Vill bara må bättre.

När jag blev nedrullad i rullstol (invalido) från sjukhuset till min väntande bilskjuts igår kväll berättade den manliga sköterskan i hissen att jag tydligen underhållt hela avdelningen på uppvaket (efter att ha varit nedsövt och med 20 mg. morfin direkt-inpumpat i blodet) med diverse anekdoter och festliga beteenden. Precis som på fyllan med andra ord. Kul att man kan underhålla några sönderstressade, lågavlönade sköterskor iaf.

If you’ll excuse me så tänkte jag dra täcket över huvudet nu och hoppas på bättre tider. Godnatt!

VECKANS LÅT (#8).

Nåt att lyssna på så länge…

Bat For Lashes – Moon and Moon: Allt Natasha Khan gör är vackert. Det här är min favorit från senaste albumet, i en finfin unplugged-version. Lovely.

INLAGD.

Idag ska jag läggas in på sjukhus ett par dagar för en operation. Har aldrig någonsin varit nedsövd eller inlagd förut, så det blir en ny punkt på livserfarenhets-listan. Sen att jag går och bli sjuk och det råkar infalla när jag är på andra sidan jorden utan mamma & pappa, och med J utomlands är ju lite synd. (Okej, mycket synd.)

Men alltså, jag är lugn som en filbunke. Helt på riktigt. Sov jättebra i natt och har varket grinat eller hyperventilerat.

Mest har jag funderat på vilken smarrig sjukhusmat jag kommer bli serverad och vilka DVD-boxar jag ska avverka den kommande veckan. Förnekelse? Perhaps, men ändå!

Vi hörs om några dar!